|
|
||||
|
|
Historia - Nordkalotten/Tornedalen |
|||
|
Arktisk
tid :
Arktisk tid kallas perioden från ca. 10 000 - 8 000 år
f. Kr. Istiden är över och landisen på Nordkalotten har givit
vika. ::
Komsakulturen
:
Komsakulturen kallas den äldre stenålderskulturen i Finnmark
och på Kola halvön. På Kola är boplatserna daterade till ca.
8 000 - 7 000 år f. Kr. Fynd visar att utvandringen antagligen
har gått från Finnmarken till Kola. Komsakulturen i Finnmark påverkades
söderifrån. Nedanför Komsa fjället i Alta ligger de märkliga
Altaristningarna. Det är ännu en öppen fråga om
Komsakulturen har förbindelse med den äldste samiska
befolkningen. Nyligen har man gjort fynd i Överkalix som tyder
på förbindelser med Komsakulturen. ::
Suomusjärvikulturen
:
Suomusjärvikulturen är en stenålderkultur från ca. 7 300 -
4 200 f. Kr. Var utbrett i Nyland och i Österbotten, motsvarar
Kundakulturen i Baltikum och jägare / fiskare / samlare i nordvästra
Ryssland. ::
Nöstvetkulturen
:
::
Kamkeramisk
kultur :
Kamkeramisk kultur är en nordostlig europeisk stenålderkultur,
ca 4 200 - 2 000 f. Kr. Namnet kommer från keramikens ornament
i kam-avtryck. Utbrett i Finland, Karelen, nordvästra Ryssland,
Baltikum och nordöstra Polen, även vid floderna Volga och
Kama. Kulturens boplatser var vid havsviker eller sjöstränder.
Jakt, fiske och samlarsamhällen. Kulturbärarna kan ha varit
finsk-ugriska då det senare språket sammanfaller med det
finsk-ugriska språkområdet. I Juoksengi, Hietaniemi och Kukasjärvi
har gjorts fynd från troligen kamkeramiska tiden. ::
Stridsyxekulturen
:
Stridsyxekulturen eller båtyxkulturen var under ca. 2 000 f.
Kr. Utbredd i Skandinavien, Finland, i Mellaneuropa ned till
Schweiz, Böhmen, Polen, centrala Ryssland och Ukraina. Den
svensk-norska stridsyxekulturen uppträdde ca. 2 800 f. Kr.
Glesa fynd i Norrbotten. Den finländska stridsyxekulturen har
de rikaste boplatsfynden. Stridsyxornas folk kom från öst och
spred sig över stora delar av kontinenten. Trängde sig in från
Danmark till Sydsverige, och från Finland till Mellansverige. Båtyxfynd
är bl.a. känd från Svartbyn i Överkalix, Rovaniemi,
Haparanda. Bronsåldern
ca. 2 000- 0 f. Kr. Järnåldern
ca. 500 f. Kr. till 800 e. Kr. Vikingatiden
ca. 800 - 1 050 e. Kr. Medeltiden
( i Sverige ) ca. 1 000 till 1600 e. Kr. ::
Den
nya tiden. C-14 metoden = sönderfallet av det radioaktiva kol
som finns bundet i vanlig kol och beräkningen av återstodens mängd.
Arkeologer använder denna metoden för att datera fynd. ::
Nordkalottens
forntid. Våra kunskaper om Norrbottens forntid är fortfarande
begränsad. Under istiden var hela Skandinavien täckt av
inlandsisen. Landskapet formades om när isen drog sig tillbaka
och rullstensåsar bildades där isen drog fram. De lerslättar
som skapades av den tillbakadragande inlandsisen utgör i dag våra
jordbruksbygder. Redan på slutet av 1870-talet insåg forskarna
att i norr fanns en annan stenålderkultur än i södra Sverige.
Man menade att den nordskandinaviska stenåldern kanske hörde
samman med östasiatiska stammar och att den varade längre än
i söder; en slags arktisk stenålder. De första invånarna kom
när klimatet hade förbättrats och landytorna besattes av människor
som livnärde sig på jakt och fiske. Vi vet inte säkert var i
från de kom, men sannolikt både från öst, söder och även
från väst. Några forskare påstår att det finns spår efter
människor i Nordskandinavien som går ca. 10 000 år tillbaka.
Fynd från Komsakulturen i Alta visar på detta och därav började
man tänka på arktisk kultur. Samerna räknas än så länge
som de första människor på Nordkalotten. Tamren fanns inte
under Komsakulturens tid. För ca. 3 - 4 000 år sedan vet vi säkert
att det levde människor vid nästan alla stora sjöar och
vattendrag i Norrbotten. ::
Vuollerim
stenålderboplats vid Lule älv, är ca. 6 000 år gammal. Utgrävningar
pågår i Överkalix på jakt efter vår forntid. En del utgrävningar
har gjort på finsk sida av Tornedalen. Där har hittats en
gjutform för bronsyxor strax norr om Ylitornio. Yxan tillhör
den östliga bronsåldern, dvs. Rysslands koppar och bronsålder.
I fångstkulturen var boplatser vid stränder viktiga för
fiskets skull. Söder om Hedenäset finns det fångst och
kokgropar. I början på 1900-talet gjordes det en utgrävning
av en sten-bronsålders boplats i Krunniniva i Ylitornio. Där
hittade man fragmentariska skifferknivar med djurhuvuden. Öster
om Aavasaksa har det gjorts ett skattfynd från yngre järnålder.
Det tidigare nämnde yxfyndet i Lohijärvi som liknade den
norska nöstvetkulturen. Längs med Tengeliöjokis stränder
finns det gott om stenåldersfynd, enligt Tornedalens Historia
1, s. 108. ::
Östersjöns
äldsta fastlandsstrand efter issjöstadiet har i Tornedalen sträckt
sig till Äkäsjoensuu i Kolari, och de högsta bergen har
bildat skärgård. I Aavasaksa ligger högsta kustlinjen 208 m
över havet. Därför kan det talrika boplatserna i området
Ylitornio - Pello med sin ålder jämföras med Proksi-fältet i
Enontekiö. Fynd som är typiska från den förkeramiska tiden,
har gjorts och stödjer denna teorin. Proksifältet ligger vid
Ounasjärvi, och enligt C-14 dateringar är den ca 7 900 år
gammal, dvs 6 000 år f. Kr. ::
För
ca. 4 000 år sedan var det sporadiska försök till odling längs
Bottenvikskusten. Jordbruket spreds norrut. År 1 000 f. Kr.
fanns fångstkulturen bara i det inre av Norrbotten. Bronsförmålen
är sällsynta fynd i norr. I Tornedalen har gjorts fynd som
tyder på en gammal bosättning. I Erkheikki har man hittat
gjutformar av östlig typ, precis som i Ylitornio. Det tyder på
att människor tydligen har vandrat in öster i från. Men
sammanfattningsvis kan det sägas att de flesta invånarna i
Norrbotten inte berördes av bronsåldern. De tog antagligen
steget direkt från stenåldern till järnåldern. ::
Efter
Kristus födelse – Vikingatiden. Om man vill läsa berättelser
om Nordkalotten, kan man läsa spanjoren Pomponius Mela som
skrev sin tids ( ca. 50 e. Kr. ) geografiska vetande. Han skrev
bl a om människorna i områdena kring Östersjön. Den mest kända
skildraren är romaren Tacitus som skrev Germania år 98 e. Kr.
Här skrev han om Ultima Thule ( Norden ) och fennerna i nord.
En annan skildrare är Procopius, en gotisk författare, som 550
e. Kr. skildrar finnarna i norr, skridfinnarna, som lever som
vilda djur. Precis som med Tacitus, tror också här forskarna
att de båda syftar till samerna. Adam av Bremen är en annan
historieskrivare som kan vara interessant att läsa. Man har
funnit en vikingagrav i Sangis. I graven hittade man bl.a. ett
eneggat svärd och en sköldbuckla av järn. Föremålen är från
ca. 800 e. Kr. Föremålen är av svenskt eller norskt ursprung. ::
I
Hedenäset har utgrävningar visat att sädesodlingar förekom
från 1000-talet. Det har odlats råg, korn och havre här.
Arkeologerna har hittat en husgrund, rester av smedja/ verkstad.
De har också hittat stridspilspetsar från 11-1200 - talet e.
Kr. Sedan fann man en försvarsanläggning från tiden
1315-1395. Även gravfynd med karelsk- ortodox och Västfinsk
gravskick som tyder på kontakter med olika kulturkretsar. ::
I
Kainuunkylä på finska sidan av Hedenäset har arkeologerna
funnit en smältugn för järnframställning. Detta och andra
fynd tyder på att i Hedenäset har funnits en stor
marknadsplats långt innan Torneå blev den viktigaste
handelsplatsen i området kring Norra Botten. Det finns som förut
nämnts fångst och kokgropar i skogen söder om Hedenäset.
Givetvis finns det ännu flera fynd och utgrävningar i
Tornedalen som är värt att nämna, men av brist på plats och
tid får de vara. ::
Tavasternas
kolonisation. Tavasterna och samerna hade gemensam språklig utgångspunkt
i den tidiga urfinskan. Först runt år 2500 f. Kr. har samerna
och tavasterna börjat skiljast åt. Tavastland och den tavastländska
kulturen var både stark och framgångsrik. Den påverkade den
karelska kulturens uppgång. I den äldsta kolonisationen av
Tornedalen spelade den tavastländska stammen en stor roll. Man
tror att den tavastländska kolonisationen av Tornedalen började
på 800 talet. ( Pälshandel och jakt.) Möjligt kan en tävlan
med karelerna ha påskyndat kolonisationen. Klimatet var varmt i
Tornedalen runt år 1000. Det fanns en annan folkgrupp som kom
norrut, och det var den såkallade finska stammen. En forskare,
Kustaa Vilkuna,( s. 196, Tornedalens historia I ), drog den
slutsatsen att de tidigare inbyggare i Tornedalen och Kemi -älvdal,
kvänerna, skulle ha kommit från norra delen av Egentliga
Finland; Vakka - Suomi. Andra forskare är dock oeniga och har
andra teorier. Det var samerna som även i Tornedalens
sydligaste delar stod för den äldsta männskliga bebyggelsen.
De jordbrukande och boskapsskötande nybyggarnas ankomst till älvdalen
medförde antaglig att några av samerna assimilerades, men
resten trängdes undan. Nybyggarna slog sig först ner i trakten
runt Ylitornio, Hedenäset och Övertorneå. Namnens
ursprungsutredning tyder på att de första som kom var
tavaster. Senare kom karelare och troligen skandinaviska hälsingar.
::
Gränsdragningar
på Nordkalotten. År 1000 efter slaget vid Svolder ( Skagerak )
kommer de äldste uppgifterna om gränsdragningar i landet rund
Bottenviken. Det är Snorre Sturlasson som har skrivit i
Heimskringla om slaget vid Svolder och gränsdragningar. Där
skriver Snorre att gränsen mellan Sverige och Norge skall följa
Kölen ( bergskedjan som skiljer Norge och Sverige) norrut till
Finnmarken.. Ingen vet säkert vad Snorre byggde sina uppgifter
på. Det kan ha varit gammalt traditionsmatrial som han använde.
Dessutom vet ingen med säkerhet vars Finnmarken började.
Kartan ( bilaga I ) som visar en gränsuppfattning är av okänd
ålder och ursprung. ::
Norrmännen
började under vikingatiden kalla Norrbotten för Kvänland;
Ottars berättelse år 890 till kung Alfred i England. Landet
omnämns som Cwena land och var befolkat av Cwenas. Ottar gör
skillnad mellan kväner och Kvänland och svenskar och Sverige.
Egils saga nämner också Kvänland; om Torolf Kveldulfson från
Hålogaland mötte kvänir i Finnmarken,om deras hövding kung
Faravid som behövde hjälp i krig mot karelare. Läget till Kvänland
beskrivs i Egils saga : Österut från Naumudal finns Jämtland,
och sedan Hälsingland och sedan Kvänland, sedan Finland, sedan
Karelen. Men Finnmark ligger ovanför alla dessa länder. I
Nordnorge på 1700- talet kände man som Kvänland ( Qvaenland )
ett landområde som sträckte sig ca.2,2 mil åt väster och 2,2
mil åt öster från Torneå stad och sedan uppströms längs
Torneälven och andra älvar i området norrut och nordvästut,
ända till norska gränsen dvs ca 30 mil. Avståndet passar in på
språkgränsen och österut mot den medeltida stiftsgränsen. ::
Som
en följd av nordiska kriget hade kväner från Qvaenland
flyttat till Nordnorge. Enligt major Per Schnitler, gränschef,
var de kväner finsktalande bönder från Tornedalen vilket han
införde i sina gränsundersökningsprotokoll från 1742-1745.
Slutsatsen är att Tornedalen utgjort kärnområde i det Kvänland
som norrmännen kände till. Enligt historieskrivaren som
upplysningarna är hämtad från, Jouko Vahtola, är de
tidigaste kvänerna övervägande västfinnar av tavastländsk härkomst.
Finmarken ansågs inte tillhöra Norge utan uppfattades som ett
skatteland under Norge. Senare kom karelare, ryssar, birkarlar
och svensk centralmakt att uppfatta området som deras
skatteland. ::
Handelsvägar
under medeltiden. I Övre Norrland ( Norrbotten ) gick förbindelser
längs älvdalerna. Ryska köpmän har kommit till Bottenviken
via finska älv och sjösystem. Längs älvdalarna gick det
transporter västerut genom de norska passen. Varorna som hämtades
tillbaka var oftast vilt och torkad torsk till Norrland. De största
handelsvägarna under äldre medeltid var från Lofoten över
Tornedalen till det inre av Finland ned till Karelen. Från
slutet av 1200-talet gick det en handelsväg från Björkö vid
Torneälvens mynning längs Torneälv upp till Övertorneå. Där
tog leden av mot öst till Kemi älv och vidare mot Vita havet.
En annan handelsled gick längs Torneälv och norrut till Narvik
( Rombaksbotn och Ofotfjorden ). Det gick också leder via de
finska älvarna till Lyngenfjorden ( Kilpisjärvi ) och till
Alta, Tana och Varangerfjorden. ( Bilaga 2 ). ::
Vid
1300- talets början låg nuvarande Norrbottens län egentlig
utanför Sveriges rike. Det saknades svensk styrelse och rättskipning,
och dessutom var inte rikets styrelse speciellt intresserad i
dessa avlägsna områden. Nöteborgsfreden år 1323 mellan
Sverige och Ryssland ( Novgorod ) hade inget med kolonisationen
av Norrland att göra. Den var ett rent privatekonomiskt företag.
Kolonisationen av Norrland började under 1300-talet. Indirekt
var det ärkebiskopen Olof Björnsson som genom sina visitations
resor i norr insåg vilka resurser som fanns här. Han hade
ansvaret för att kristendomen spreds bland samerna och finnarna
som levde här. Dessutom ville han skaffa kyrkan nya inkomstkällor.
Här fanns det mycket fisk i älvarna, speciellt lax, och han
visste att det var en stor efterfråga på fisk i det katolska
Europa under fastetiden. Det var alltså kyrkan som satte i gång
kolonialiseringen av Norrbotten med sin affärsidé. När denna
fiskeindustri /export började utvecklas hade Tornedalen
antagligen haft en liten men bofast bondebefolkning under närmare
800 år. Kolonialisering gick till genom att området delades in
i älvdalar, och ärkebiskopen ( med kung Magnus Erikssons godkännande
) tilldelade älvdalarna till vissa stormän. Kolonisatörerna
skulle själva ta ansvar för uppodling och bebyggelse av sina
områden. ::
År
1471 blev Jakob Ulfsson ärkebiskop ( bilaga 3 ). Hans roll i
Norrbottens utveckling blev viktig därför att under hans tid
fick Norrbotten en uppgångstid, religiöst och ekonomiskt. Och
han fick år 1482 Norrbotten som förläning på livstid och ta
skatt och kunglig ränta från Lula, Pita, Kalis, Tornö och Särkilax
socknar. Det innebar att ärkebiskopen fick stora privata
ekonomiska intressen att vakta på . Olaus Magnus, en katolsk
kanik, besökte Norrbotten i 1519 och sedan gav han ut boken
Historian om de nordiska folken. Egentligen kom Olaus Magnus
till bl. a. Torndalen för att sälja avlatsbrev. Pengarna
skulle gå till den romersk-katolska kyrkan. Boken kan vara värd
att läsa. Han skriver om marknadsplatsen i Torneå : Här församlas
nämligen vitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar,
svenskar, tavaster, hälsingar och nordmän. Mera
internationellt än det är i dag, det kan man tryggt säga. |
::
Kväner,
kareler och birkarlar. Det är svårt att med säkerhet säga
var kvänerna kom i från, möjligen från sydvästra Finland,
och att kväner betydde "kainulaiset" på finska. Kvän
är den norska benämningen på en finne. Kväner drev på med
lappmarkshandel på Nordkalotten. Redan den norska stormannen
Ottar från Hålogaland skildrade på 800- talet kväner : n de
kom över fjällen och trängde sig in på nordmännens område.
I sina lätta båtar som de bar med sig, kunde de ta sig över
de stora fjällsjöarna. Det blev motsättningar när det gällde
handeln mellan kväner och nordmän, men också ( Egilssagan )
samarbete när nordmän och kväner slogs mot kareler. 1250
-talets historiska skildringar visar också att kareler och kväner
drev plundringståg i bl.a. Hålogaland. Kareler var handelsmän
som kom från Karelen. De drev också på med handel på
Nordkalotten. På grund av strider mellan Sverige och den ryska
handelsrepubliken Novgorod, "avvecklades" den karelska
handeln. ::
Bosättningen
som man fann i Hedenäset och har daterades till början av
1300-talet, visade ett tydligt östligt inflytande av kareler.
Även kvän handeln kan ha upplösts på slutet av 1200-talet när
Magnus Ladulås gav birkarlarna ensamrätt på beskattning av
samerna. Novgorod omfattade Ryssland och Karelen (1100-1478) och
låg söder om St. Petersburg vid floden Volchov. När det gäller
birkarlar vet ingen med säkerhet vem de var. Det finns många
gissningar och teorier. De kan ha varit köpmän bosatta runt
Bottenviks kusten, ursprungligen finska människor. Eller
svenskar som begav sig till Lappmarken för att jaga bäver och
köpa upp skinn från samerna. Olika tolkningar av birkarlarnas
gåta ledde till att birkarla namnet har haft både svenskt,
norskt, finskt och tyskt ursprung. Det vi vet är att de fick
sin beskattningsrätt på slutet av 1200-talet. I övre Norrland
drev de omfattande handel med samerna mellan 1300-1600 -talet.
Varje birkarl hade ett visst antal samer som han ägde rätt att
handla med och beskatta. Rättigheterna ärvdes inom birkarlasläkterna
och samerna ärvdes och skiftades som vanlig egendom. ::
Birkarlarna
delade lappmarken mellan sig; Kemi- Torne- Lule- Pite
lappmarker. På slutet av 1400-talet sträckte sig deras område
helt upp till Ishavet, dvs från Ofotfjorden till Varanger. De
blev självklart rika som troll. De uppförde kyrkor i bygderna
och deras söner fick ofta studera vid utländska universitet.
Mot slutet av 1540- talet indrog Gustav Vasa deras beskattningsrättigheter,
men anställde de som sina egna skattefogder. De hade kunskaper
om samerna och landet som krävdes för att sköta fogdesysslan.
Birkarlarnas verksamhet avvecklades tillslut p.g.a. detta.
Birkarlarnas verksamhet har beskrivits som både grym och hänsynslös
med många övergrepp, men också om att de hade goda relationer
och samarbete med samerna för att kunna driva sin verksamhet
utan för mycken problem. De räknades också som herrar i norr.
Landet blev inte helt lämnat åt ryssar och kareler. ::
Huvudinflytande
i Tornedalen. Det var ingen skandinavisk och tysk expansion
norrut förrän 1200 och 1300 talet. Enligt arkeologer och
forskare är att under 1000-1100 talet kom det dominerande
inslaget från södra Tavastland och övre Satakunda. Vidare
fanns ett karelskt inflytande. Religionen Enligt gammal folktro
var det i Finland under äldre tid trollkarlar som var mest
betydningsfull. De kunde bota människor och spå om framtiden.
De var dock inte de enda som kunde förmedla visdom mellan
andarnas värld och denna värld. Varje träd, planta och djur
hade sin egen anda. Finnarna fick blidka dessa med offergåvor
och magiska vers. Finnarna levde med sina andeväsen och
trolldom bland sina nordiska grannar. Kristna symboler började
tidigt att spridas i Finland, mycket tidigare än det kristna
budskapet. Anhängare av den gamla tron och de kristna levde först
sida vid sida. När kyrkan började kräva skatt var inte
finnarna så välvilliga längre. ::
Det
tog lång tid att kristna Finland, enligt historieböcker först
på 1100 -talet av St. Erik ( svensk kung ) och hans biskop
Henrik. I östra Finland och i Ladoga- Karelen var finnarna ännu
envisare. Det tog några hundra år och många strider innan den
kristna kyrkan och det svenska styret befästade sig. Men i ännu
många hundra år behövde sädesodlingar, jakt och fiske hjälp
av de gamla gudarna. Särskilt i östra Finland fick den östliga
kyrkan och den västliga kyrkan kämpa hårt för själarna då
de gamla trosföreställningarna och traditionerna fortsatt hade
stor makt. Kalevala är det finska nationaleposet som läkaren
Elias Lönnrot ( 1802-44 ) sammanställde på grundlag av
muntliga berättelser, huvudsakligen från Karelen och
Ingermanland. Samlingen består av 50 sånger och börjar med en
skapelsesmyt. Därefter skildras de äventyr och friarfärder
som de tre hjältarna från Kalevala upplever. Väinämöinen,
Ilmarinen och Lemmikäinen heter dessa och de har magiska ämnen
och vetande. De försöker vinna Louhi, härskarinnan över
Pohjola, det mörka landet i norr. ::
Kalevala
skall i första hand ses som ett verk av Lönnrot, därför att
det är en omdiskuterad fråga om hur mycket sångerna återger
förkristna finska myter. Finsk-ugrisk religion har inte gått
att fastställa. De finsk -ugriska folkens myter och föreställningar
varierade och blev påverkad av deras levnadsätt som var
nomadism, jakt, fiske eller åkerbruk. Föreställningen om en
himmelsgud var allmänt; Jumala, men det viktigaste var alla
specialgudarna som ansvarade för olika djurarter och markområden.
Speciellt viktig var björnen. Förkristna kultbruk har till
nutiden bevarats hos de volgafinska manserna och kulten har förrättats
utomhus. Biskopen Mikael Agricola ( 1509-54 ) utgav i 1551 en
gudaförteckning som nämner den högste guden Ukko, makan
Rauni, vindens herre Ilmarinen och trollkaren Väinämöinen. ::
Man
kan anta att det är Kalevala sångerna som beskriver den
fornfinska hedniska religionen, då de är de gammalnorska / isländska
ättesagors motstycke, och visar kanhända vilken religion
folket i Kvänland ( Tornedalen ) hade. Kalevalas ursprungliga
tid vet ingen, men enligt fornforskare går vissa av sångarna
tillbaka till 500 år för Snorres nedteckningar av isländska /
gammalnorska sagor ( dvs ca. 1200- talet ). Vissa beskrivningar
i sångarna leder tillbaka till tiden för vikingatiden, och kläder,
vapen med djurornamentik som beskrivs är från ca. 600 e. Kr.
Gravfynd från svenska och norska gravar bevisar detta.
Kalevala, eller de såkallade fornfinska kväden, blev
upptecknad på 1800- talet av Lönnrot ( Fjärr Karelen och
Ingermanland ), men några av sångarna blev uppskrivna redan på
16 - 1700 talet. ::
Under
medeltidens slut var fortfarande en stor del av Finland
obebyggd. Nordgränsen gick några mil norr om Tammerfors,
Pirkkala socken ( birkarla socken ? ). På Birger Jarls tid (
ca.1250, han företog korståg till Finland ), fanns det finska
storbondeättar som hade blivit rika och mäktiga tack vara den
lappländska pälshandeln och blivit obundna av främmande
statsmakter. Pälshandlarnas årliga långfärdar gick med båt
längs åar och älvar till den syd -österbottniska havskusten,
över Bottenviken till nuvarande Norrbotten. I Kalevala sångerna
skildras dessa båtfärdar som en slags sentida vikingfärdar,
dock i liten skala. På grund av detta kunde " vikinga
-andan " leva kvar längre än i resten av Norden. ::
De
syd- västfinska stormännen ledde sina ättartal från
namnkunniga vikingar och forntida sagohjältar, även gamla
gudar. Och de var rika nog till att hålla hov med hirdmän och
huskarlar. De kände till de skandinaviska kungarnas seder att hålla
skalder som kvad om sina herrars bragder och om deras förfäderna
och andra mäktiga forntidshjältar Kalevala handlar om världens
skapelse, om odlingens uppkomst, om olika människogudar,
trollkarlar och vise män / kvinnor. Om det har funnits
gudasagor ( som den äldre ( poetiska) Edda ) så har de gått förlorat. ::
De
finska fornkväden har likheter med Eddasångerna. Versmåttet påminner
om fornyrdislag, det norrönska versmåttet, men det fornfinska
är ibland mera fri till formen, ibland strängare än det norrönska.
Det är mycket magi och trolldom både i de finska fornkväderna
och i de norrönska kväden. För de gamla nordborna var det
naturligt med magi och visdom. Det kallades mångkunnighet. Det
var viktigt för överlevnaden att kunna magi i tillägg till svärdet.
Det vi i dag kallar vidskepelse hos vår hedniska förfäder var
för dem inget annat än en upplyst insikt i naturens ordning.
Kunskap var makt även för dem som för oss. ::
I
Kalevala är det främst i skildringarnas åskådliga sakrikedom
och i naturskildringarna som visar hur mästerlig de finska
skalderna var. I Eddasångerna märker man inte så mycket till
landskapet, djuren, växterna. Denna vikingapräglade diktningen
som blomstrade i Finlands gamla kulturbygder under medeltidens
slutskede, dog nästan ut innan de blev nedtecknad på papper.
Kväden fick också ge vika för Upplysningen och det lutherska
prästerskapet. Prästerna var snara att ingripa om de ansåg något
var hednisk " styggelse ". ::
Kväderna
spridde sig till Fjärrkarelen på sen medeltiden, och där läste
inga bönder bibeln eller andra böcker. Deras intressen rörde
sig enbart om de gamla kväden. Vid sociala sammankomster var
det kväderna som sjöngs till kantelen, en femsträngad cittra,
Finlands nationalinstrument. Men de finska fornkväden har
blivit utsatta för stympningar, omdiktningar, tillfogningar,
omkastningar och sammanfogningar. Avskilt och gammaldags som det
karelska bondesamhället var för några hundra år sedan, så
var det ganska olikt vikingatidens krigarliv. Den tidens hjälte
var nybyggaren och björnjägaren. Lönnrot skrev i förordet
till sin samling av finska hjältesångar : " Väl
minnandes, att de komma att utgöra den äldsta säregna minnesmärket
över Finlands folk och språk, så länga dessa finnas till,
har man med all möjlig omsorg och flit sökt ordna dem och foga
dem samman så väl (…)." ::
Den
samiska religionen. Samerna har sedan urminnes tid bott i största
delen av Norge, Sverige, Finland och en del av Ryssland.
Eftervart som kolonisationen gjorde framsteg, krympte deras områden
och de flyttade längre och längre norrut. Under 800 - 1200
talet sträckte det samiska området sig enda ned till Oslo
trakten och bort till Ladoga och Onega i Ryssland. ::
Ett
ökad tryck från den nordiska / germanska kulturen förde till
att många samer på den skandinaviska halvön assimilerades.
Arkeologer har undersökt stora samiska offerplatser i norra
Sverige med mängder av djurben, horn och metallföremål,
liksom samiska björngravar. Björnkulten var framträdande i
det "cirkumpolära området ". Den samiska förkristna
religionen påverkade den fornnordiska och vice versa. De äldsta
lagarna för sydöstra Norge före 1120 har förbud mot att fara
till samer för att låta sig spås. Nordborna fruktade deras övernaturliga
förmåga och shamanism. De flest uppgifterna om samisk religion
kommer från prästers och missionärers anteckningar under
1600-1700 talet. Det var först då samerna kristnades. ::
Samerna
har egen skapelsemyt. Beive, solen, var antagligen
huvudgestalten, Horagalles var åskans gud, Bieggolmai vindens
herre, Rota dödens gud. Sarakka, Uksakka och Juksakka var tre
gudinnor som bl a ansvarade för människans livslängd och förlossningar.
Det finns åtskilliga andra med varierande uppgifter. De olika
samiska befolkningarna har haft gemensamma gudar, men också
lokala gudar. Kulten bestod i bön och offer. Björnkulten var
den viktigaste. Dit hörde noggranna reningsriter, en strikt
indelning av manlig och kvinnlig ansvarsområden när det gällde
handlingar, en flerdelad " björnjoik ", ett gemensamt
måltid, en omsorgsfull begravning av björnens hud, huvud och
nos samt ett orakel som förutsade vem som näste år skulle
finna och fälla en björn. ::
Noaiden
var samegruppens ritualexpert. Noaiden, nåjden, som den samiska
shamanen kallades, hade förmågan att försätta sig i extas
och kunde på så sätt resa till gudar och andar för att få
kunskap om botande av sjukdomar, framtiden osv. Trolltrumman (
runebommen ) var hans redskap. Den kristna missionen krävde att
trolltrumman skulle brännas därför att de var djävulens
verk. Det samiska heliga stedet kallades seite. Denne
shamanistiske kultformen ( och björnkulten ) har stått starkt
i hela det arktiska och subarktiska området och hade uppenbara
gemensamma drag hos samer och finnar. ::
Religionsskiftet.
Under vikingatiden blev nordborna bekant med kristendomen som
folk i Väst och Sydeuropa bekände sig till. Kristendomen kom
till Norden via kristen missionärsverksamhet från syd, väst
och öst. Också via nordiska handels och plundringståg till
kristna regioner. Emellertid blev det först fart på
kristnanden när kungar och överklassen anslöt sig till den
nya tron. Under 1000 talet blev kristendomen införd i Danmark.
I Norge ca. år 1030 när kung Olav den Helige dog. På Island
blev kristendomen införd vid ett Alltings beslut år 1000. Där
var målet en lag och en religion. Sverige förblev hednisk till
bortåt 1100 talet och den hedniska kulten i Uppsala varade fram
till dess. Även Finland brukade lång tid på kristnanden, och
den samiska befolkningen blev kristnad först på 16-1700 talet. ::
Kristningsprocessen
gick hand i hand med den stärkte kungamakten och
centraliseringen av makten. Från att tidigare haft en samhällsordning
baserad på släkt och ätt, gick de nordiska länderna över
till starka centralmakter som kungadöme och kyrka som de två
viktigaste institutioner. Kristendomen är en religion bygd på
lära, och det krävs ett utbildat prästerskap och egna
sakralbyggnader. Kristendomen tål inga andra gudar eller kulter
bredvid sig och därför blev gamla religioners gudar
demoniserad till " djävulens bländverk ". ::
Kyrkans
lära ingrep i människors dagliga liv såväl som i högtider.
Matvanor och sexualliv blev reglerat. Det kom påbud om att
helighålla söndagar, helgdagar, fasta, nya regler blev införda
när det gällde äktenskap, begravningar osv. Med andra ord en
helt ny världsbild och människosyn kom till Norden. Begrepp
som nåd och synd var främmande för nordborna. Även detta att
kvinnan var underordnad mannen. Det kom att ändra det nordiska
kvinnosynen totalt. Speciellt i Finland var kvinnorna hade en
mycket stärk ställning. Synen på döden var också annorlunda
än tidigare lära. Kulturellt sett innebar kristnanden att
Norden blev en del av den europeiska kulturen. Källor
:
Bergman, Kaj och Margareta, Nordens Nildal Norrbottens Museum
1989. Collinder, Björn. Kalevala Svensk tolkning, Forum 1970
Forums religionslexikon 1990 Enzyklopädie der Religionen Groth,
Östen. Ur Norrbottens Historia Skrivarförlaget
/Norrbottensbildningsförbund, 1984. Nordiska Ministerrådet / Föreningen
Norden och författarna 1992. Från vikingar till korsfarare
Norden och Europa 800 - 1200 Tornedalskommunernas
historiebokkommité Tornedalens historia 1 1991. :: För att komma vidare till den här kategorins länkar, för musen över till den vänstra kanten på fönstret så kommer ett nytt fönster ut med olika alternativ.
|
|||
|
| tillbaka | |
||||
